Alla älskar Sverige
Det är ingen nyhet att tyskar älskar Sverige. Och det är inget konstigt med det. Svenskarna gör det ju också. Och jag också. Faktum är att det är mer än så. Faktum är att jag tror på Sverige. Och att det är likadant med tyskarna. De tror på Sverige, att Sverige är himmelriket. De tror att det är paradiset som ligger där på andra sidan Östersjön. De tror att Sverige är som Nangijala. Skogar och berg, blommande dalar. Frid. Det är Sverige det. Jag tycker om att låta dem tro det.
Jag är lärare i svenska här i Tyskland. Just nu sitter jag på tåget. Jag är på väg till Magdeburg. I Magdeburg bor en tysk familj som vill bli svensk, eller i alla fall nästan. De funderar på att flytta till Västerås. Jag har inte talat om för dem att Västerås ligger väldigt långt ifrån paradiset. Jag håller mig till undervisningen och grammatiken. Rabblar ordningstal à la den sjätte i sjätte och tillägger några ord om detta beskedligt nationalistiska datum. De blivande västeråsarna får något glansigt och drömmande i blicken och suckar ”Ja, Sverige.”
Ja, Sverige.
Mitt emot mig på tåget sitter Mehmed. Mehmed kommer från Turkiet. Sverige vet han inte riktigt var det ligger. Han frågar om det är ett stort land jag kommer från. När jag säger att det bor nio miljoner människor i Sverige skrattar han. Bara i Istanbul bor det över 13 miljoner.
Säger han.
Sedan frågar han om det finns muslimer i Sverige.
Ja, säger jag.
Finns det moskéer i Sverige? Undrar han.
Ja, säger jag.
Bra. Säger Mehmed.
Då ska jag flytta till Sverige. Säger han.
Gör det. Säger jag.
Och undrar för mig själv om han inte kommer att tycka att det är lite tomt däruppe. Om han inte kommer att tycka att Sverige är ett ovanligt gudlöst land. Ett land med många tomma kyrkor. Ett land där religionsfriheten blev till religionslöshet. Åtminstone för de flesta av oss.
Vi kommer inte undan att börja prata om Gud. Mehmed undrar vad jag tror på. Jag säger ingenting. Ingenting tror jag på. Jag tror inte ens på Sverige. Inte på riktigt. För jag vet att Sverige inte är Nangijala. Och inte tror jag på ett himmelrike av törnros- och körsbärsdalar heller. Det gör jag inte. Och det är nog inte sant att tyskarna gör det heller.
Jag tittar ut över träden, åkrarna och ängarna, lite sorgsen över att inte ha något att tro på. Mehmed pratar fortfarande. Han säger att man måste tro. Och jag säger att han har fel trots att han har rätt. Han fortsätter att prata. Och jag tänker att det vore ju så fint om Nangijala fanns. Men vem kan tro på frid och idyll? Vem kan tro på ett liv efter döden?
Då stannar tåget. En gammal dam på andra sidan gången reser sig upp. Hon har suttit och lyssnat på vårt samtal. Då och då har hon sneglat över till oss med sin mormorsmin. Hon är nästan helt vithårig och har ett milt leende. När hon böjer sig fram emot mig ser jag att hon liknar någon. Hon ser ut som en sagotant. Ja, faktiskt, hon ser ut som Astrid Lindgren. Hon trycker en liten godsak i handen på mig. Sedan säger hon till min förvåning med längtan i rösten:
Grüßen Sie Schweden von mir. In meinem nächsten Leben hoffe ich dort geboren zu werden. In diesem Leben schaffe ich es nicht mehr dahin.
(På svenska: ”Hälsa Sverige från mig. I mitt nästa liv hoppas jag att jag blir född där. I det här livet blir det inte av att jag kommer dit.”)
Och ler igen så där hjärtinnerligt vänligt.
Sedan är hon borta.
Kvar sitter vi, Mehmed och jag. Lite överraskade, fortfarande lätt oense. I Magdeburg skiljs vi åt.
På väg till lektionen tänker jag på den gamla damen och hennes drömmar och på Mehmed och hans övertygelse. Vem vet, kanske ses vi igen. Ja jag tror, jag är nästan säker: Vi ses i Nangijala.